Av
Ett av inköps största dilemman är att det inte finns ett standardiserat och accepterat sätt att beräkna, mäta och följa upp besparingar. Följaktligen får varje bolag själv definiera hur besparingar ska beräknas och mätas även om de bolag emellan liknar varandra.
Du har säkert som jag mer än bara en gång fått frågan ”- var ser jag alla besparingar?”. Hamnat i otaliga diskussioner om besparingarnas existens och berättigande trots att du via CFO och ledningsgrupp klubbat igenom hur detta ska göras. Detta tar både tid och krafter från inköpschefen och bidrar sällan eller aldrig till någon form av mervärdeskapande arbete eller resultat. Det är mer en form av internt tjafs. Hur kan du då undvika och hantera denna problematik?
Tyvärr finns det inget enkelt svar på frågan. För om det fanns skulle konsulter redan sälja den dyrt och den skulle snabbt vara etablerad på alla inköpsavdelningar. Jag tror på den lösning som de flesta inköpsavdelningar redan använder, d v s att beräkning, mätning och fördelning av besparingar måste förankras och beslutas av företagsledningen för att få trovärdighet och tyngd. Även om det enligt min erfarenhet inte hindrar att rubricerad fråga ställs, eller att ändlösa diskussioner förs i ämnet, så ger det i alla fall inköpschefen en möjlighet att med en dåres envishet hänvisa till att detta är förankrat och beslutat på högsta ort.
När det gäller besparingar förordar jag en konservativ inställning till hur dessa beräknas och mäts, framförallt, för att förstärka trovärdigheten av inköpsavdelningens arbete och undvika att kalle-anka-pengar och glädjebesparingar tas med. Ett effektivt sätt att göra detta är att ta ut planerade besparingar direkt i samband med budgetarbetet. Inte kanske den populäraste vägen att gå, men jag har erfarenhet av att det kan vara mycket effektivt och ge både inköpsavdelningen och budgetägaren ett gemensamt mål och intresse.
Då besparingar är ett evigt aktuellt diskussionsämne så kommer jag återkomma i ämnet längre fram. Då kommer jag ta upp exempel på bra KPI:er och nyckeltal. Nästa gång reflekterar jag över ämnet ledningens stöd.
Vi hörs,
Helena Brynolfsson
Du har säkert som jag mer än bara en gång fått frågan ”- var ser jag alla besparingar?”. Hamnat i otaliga diskussioner om besparingarnas existens och berättigande trots att du via CFO och ledningsgrupp klubbat igenom hur detta ska göras. Detta tar både tid och krafter från inköpschefen och bidrar sällan eller aldrig till någon form av mervärdeskapande arbete eller resultat. Det är mer en form av internt tjafs. Hur kan du då undvika och hantera denna problematik?
Tyvärr finns det inget enkelt svar på frågan. För om det fanns skulle konsulter redan sälja den dyrt och den skulle snabbt vara etablerad på alla inköpsavdelningar. Jag tror på den lösning som de flesta inköpsavdelningar redan använder, d v s att beräkning, mätning och fördelning av besparingar måste förankras och beslutas av företagsledningen för att få trovärdighet och tyngd. Även om det enligt min erfarenhet inte hindrar att rubricerad fråga ställs, eller att ändlösa diskussioner förs i ämnet, så ger det i alla fall inköpschefen en möjlighet att med en dåres envishet hänvisa till att detta är förankrat och beslutat på högsta ort.
När det gäller besparingar förordar jag en konservativ inställning till hur dessa beräknas och mäts, framförallt, för att förstärka trovärdigheten av inköpsavdelningens arbete och undvika att kalle-anka-pengar och glädjebesparingar tas med. Ett effektivt sätt att göra detta är att ta ut planerade besparingar direkt i samband med budgetarbetet. Inte kanske den populäraste vägen att gå, men jag har erfarenhet av att det kan vara mycket effektivt och ge både inköpsavdelningen och budgetägaren ett gemensamt mål och intresse.
Då besparingar är ett evigt aktuellt diskussionsämne så kommer jag återkomma i ämnet längre fram. Då kommer jag ta upp exempel på bra KPI:er och nyckeltal. Nästa gång reflekterar jag över ämnet ledningens stöd.
Vi hörs,
Helena Brynolfsson
